Förr vs. nu
Jag var ingen bra flicka förr. Gud ska veta att jag bett om ursäkt till min mor miljoner gånger och gör det än idag.
Men jag var ingen bra flicka för mig själv. Såg mig inte som värd ett skit, anser mig fortfarande inte värd så mycket men förr, flickor som jag fanns endast för en sak. Jag har lärt mig med åren att ta kontroll över mitt egna liv, går väl sådär men försöker i alla fall.
Men mitt förflutna jagar mig. Brukar aldrig prata om det men det senaste har jag ställts inför det och varit tvungen. Men hatar att prata om det. Tänker inte gå in på det men låt oss säga att jag var ingen bra flicka i något sammanhang, varken sexuellt eller nåt annat. Hatade mig själv så extremt. Utåt så trodde alla att jag hade koll på läget, att jag var den mest självsäkra flickan som fanns men det fanns en flicka (förutom mig) som visste vad som skedde under fasaden.
Men jag kämpade och lyckades efter många år att få vara mig. Men jag är inte helt där än. Jag tabbar mig, jag gör extremt många misstag och jag tror det sämsta om folk jag bryr mig om eftersom att jag är så rädd att det är dom som ska såra mig. Människor jag inte känner så bra eller människor jag inte hyser så mycket känslor för försöker jag alltid tro gott om, jag förlåtet för mycket men människor jag tycker om är svårare. Jag är så rädd att just dom ska såra mig, för tycker jag om dom så gör det så mycket ondare än om någon jag knappt bryr mig om är elak.
Rykten har jag slutat att lyssna på, anser att man ska bilda sin egna uppfattning om personen baserat på hur den är nu. Men vad händer när någon skrapar på ytan? Vad händer när någon jag tycker om gräver sig ner till mina värsta sidor? Jag flippar och på så sätt även skrämmer iväg personen.
Lättare att leva ensam för då kan jag låta bagagen vara där dom är, utan någon som rotar.
Saknar dig dock, du gav mig verkligen hopp om framtiden. Men det varade inte så länge.
Jag är ännu inte den flicka jag önskar att vara, vet inte om jag kan ta mig dit på egen hand men jag kämpar.
Får kämpa hårdare. Frågan är hur mycket och länge en person ensam kan klara kampen, frågan är om man behöver någon man tycker om som finns där och stöttar i svåra stunder.
Men hur ska denna flicka med dåligt självförtroende, som inte litar på de hon tycker om och som ogärna låter någon komma in, klara av att hålla tag i han som hon bryr sig om tillräckligt länge för att han ska få se att hon inte är ett monster. Bara en vilsen liten flicka som har svårt att finna sin väg
