minimee.blogg.se

Fight for what you believe, fight for what you wish for!

Blir så glad när jag loggar in här och ser en kommentar :) värmer lite, tack lillebror :)

Idag är en ny dag, igår var ett avslut.
Ska fokusera på mig nu, jag har kämpat så i många år för att försöka vara duktig och nu är det min tur. Jag försökte vara perfekt just för dig men nådde aldrig hela vägen, men jag är perfekt för någon där ute precis som jag är. Jag är någons nummer 1 :)

Hoppas dessa moln försvinner så vi kan åka och bada idag. Barnens far ska med och bada, trevligt :) ja om vädret tillåter det vill säga.

Idag är en ny dag, igår var ett avslut.

//Mini

Jag var ingen bra flicka förr. Gud ska veta att jag bett om ursäkt till min mor miljoner gånger och gör det än idag.
Men jag var ingen bra flicka för mig själv. Såg mig inte som värd ett skit, anser mig fortfarande inte värd så mycket men förr, flickor som jag fanns endast för en sak. Jag har lärt mig med åren att ta kontroll över mitt egna liv, går väl sådär men försöker i alla fall.
Men mitt förflutna jagar mig. Brukar aldrig prata om det men det senaste har jag ställts inför det och varit tvungen. Men hatar att prata om det. Tänker inte gå in på det men låt oss säga att jag var ingen bra flicka i något sammanhang, varken sexuellt eller nåt annat. Hatade mig själv så extremt. Utåt så trodde alla att jag hade koll på läget, att jag var den mest självsäkra flickan som fanns men det fanns en flicka (förutom mig) som visste vad som skedde under fasaden.
Men jag kämpade och lyckades efter många år att få vara mig. Men jag är inte helt där än. Jag tabbar mig, jag gör extremt många misstag och jag tror det sämsta om folk jag bryr mig om eftersom att jag är så rädd att det är dom som ska såra mig. Människor jag inte känner så bra eller människor jag inte hyser så mycket känslor för försöker jag alltid tro gott om, jag förlåtet för mycket men människor jag tycker om är svårare. Jag är så rädd att just dom ska såra mig, för tycker jag om dom så gör det så mycket ondare än om någon jag knappt bryr mig om är elak.
Rykten har jag slutat att lyssna på, anser att man ska bilda sin egna uppfattning om personen baserat på hur den är nu. Men vad händer när någon skrapar på ytan? Vad händer när någon jag tycker om gräver sig ner till mina värsta sidor? Jag flippar och på så sätt även skrämmer iväg personen.
Lättare att leva ensam för då kan jag låta bagagen vara där dom är, utan någon som rotar.
Saknar dig dock, du gav mig verkligen hopp om framtiden. Men det varade inte så länge.
Jag är ännu inte den flicka jag önskar att vara, vet inte om jag kan ta mig dit på egen hand men jag kämpar.
Får kämpa hårdare. Frågan är hur mycket och länge en person ensam kan klara kampen, frågan är om man behöver någon man tycker om som finns där och stöttar i svåra stunder.

Men hur ska denna flicka med dåligt självförtroende, som inte litar på de hon tycker om och som ogärna låter någon komma in, klara av att hålla tag i han som hon bryr sig om tillräckligt länge för att han ska få se att hon inte är ett monster. Bara en vilsen liten flicka som har svårt att finna sin väg

Hjärtat berättar det huvudet försöker överrösta. Så är du osäker på vad du känner så ta en tyst minut och försök att lyssna genom rösterna i huvudet som pratar om allt som kan gå snett, ignorera dom en stund och lyssna på vad ditt hjärta säger dig. Om inte hjärtats röst är så stark så är inte heller känslorna det..

Varför är det så svårt att släppa taget om någonting man haft i endast några veckor? Varför är det så svårt att acceptera att det kanske inte är bäst?
Jo för att jag så gärna vill och för att jag känner för mycket redan.
En kyss från dig säger att det är såhär det ska vara, det är precis såhär en kyss ska kännas men en mening sagd av dig berättar att det var visst inte som jag trodde.
Tycker om dig men börjar känna som du, det kanske inte är menat ändå.
Det kanske är som jag trodde, vi blir straffade för någonting vi en gång gjort.

Aldrig förr har jag tyckt så illa om någon jag endast hälsat på.
Aldrig förr har jag varit rädd för att träffa en person för jag vet inte vad som händer.
Aldrig förr har jag varit så rädd för vad jag skulle kunna göra mot en person som jag endast hälsat på.

Kanske inte så illa som det låter men det lät bra att skriva så :P
Men jag lite nervös för om jag hade träffat henne, allt hade nog sköljts över mig och nästa gång så hade jag inte varit tyst..

Varför är det så svårt?
Varför stannar vi när det ändå bara blir såhär? Vill så gärna att det ska vara rätt, vill så gärna att det ska funka med just dig. Du har någonting jag aldrig stött på tidigare, du har en blick som gör mig knäsvag. Aldrig förr har någon gett mig rysningar i hela kroppen av bara en enkel beröring.
Men jag bara gör fel, jag gör en höna av en fjäder och jag är så förbannat jävla svår. Önskar jag vore perfekt för Dig.
Önskar att jag enbart gav dig lycka inte sorg, önskar att jag endast fick dig att le.
Vet inte vad jag ska göra, känner mig så hjälplös med dig. Du förtjänar någon speciell, någon som aldrig sviker eller får ditt vackra leende att försvinna.

Snälla Erik, min enda Gud jag tror på, hjälp mig att bli en bättre människa. Lugnare, tryggare och stabilare.

Kan inte sluta undra varför våra vägar korsades. Är det för att vi är menade eller för att vi ska straffas för nåt vi en gång gjort? Kan inte allt lugna sig så vi kan få ta reda på det snart? Snälla låt det vara för att vi ska ta tag i all skit nu för att sedan växa starkare än någon annan.

När jag träffade dig så började jag direkt drömma, någonting jag hade slutat med. En dröm om hur någonting ska bli kan sluta i tårar så därför hade jag bestämt mig för att inte drömma mer, tills jag träffade dig. Förlåt, inte meningen att dra med dig så hastigt i mina drömmar, är bara så lycklig med dig. Du gör mig så lycklig och ger mig hopp. Men det är fel av mig för en dröm pushar allting så snabbt fram, det var fel av mig att inte ge det tid.
Men jag ska försöka lugna mig, tror inte jag kan men vill försöka allt för att en dag kanske ändå få drömmen jag drömmer om med dig. Det är nämligen så att jag ser endast ett ansikte där i drömmen och det är ditt, finns ingen annan som passar in

När jag ser in i dina underbara blåa ögon så försvinner alla mina problem och bekymmer.
När du lägger dina armar om mig så finns bara vi.
Där, i din famn vill jag för alltid vara.
Där, berusad av din doft vill jag för alltid stanna.
Finns ingen plats som liknar den platsen där du är.
Finns ingen annan plats som fångar mitt intresse.
Du är kärlek vid första ögonkast, du är min dröm prins.
Jag vaknade upp ett ögonblick i skräck för du var borta.
Jag vaknade upp med tårar i ögonen och en kniv i hjärtat men lyckades somna om.
Nu drömmer jag igen.
Snälla låt mig nu för alltid sova

En tår faller. En tår som glittrar så vackert faller ner.
En tår fuktar min kind.
En tår faller för prinsen jag förlorade.
En prins jag kunde älskat

Alla vet att en dröm inte är för evigt.
Alla vet att en dröm endast håller i sig en kort stund. En stund där allt kan hända och man kan få vara lycklig.
Alla vet även att man vaknar upp.
En dröm är inte för evigt.
Att vakna ur en perfekt dröm kan göra ont. Att vakna ur en perfekt dröm kan ge tårar, även om vi visste att en dröm inte varar för evigt..
När man vaknat så försöker man alltid analysera drömmen, hur lycklig man var, vad som gick fel, varför man vaknade. Sällan finner man alla svar förutom att man klandrar sig själv för allt.
I en dröm där man möter sin prins och allt är perfekt så kämpar man efter uppvaknandet med att förstå varför det är borta. Men allt man gör är att klandra sig själv. I sagorna så möts prinsen och prinsessan och lever lyckliga i alla far, i sagan så är dom så lika att dom kan övervinna allt. Varför kan man inte få hitta sin prins som man delar samma känslor med, samma åsikter och samma tänk? Varför ska man hitta någon där allt bara blir fel?

Jag drömde min dröm.
Jag fann min prins att kämpa för.
Jag vaknade upp och insåg att jag kämpade för lite.
Orken försvann när jag kände att bara jag kämpade.
Orken försvann när min prins inte kämpade som jag.
Men nu har jag vaknat och jag klandrar mig själv. Jag skulle inte gett upp, jag skulle släppt in mer.
Men när hjärtat redan är brustet så vågar man inte låta det gå sönder mer.

Varför ska saker och ting vara så svåra hela tiden? Varför kan man inte bara få flyta med lite? Varför kan du inte bara he mig orden jag vill höra?

Många frågor ställer vi oss ofta. Får vi någonsin svar på dessa frågor?
Vem ställer vi frågorna till? Oss själva eller tror vi att någon där ute ska ha svaren åt oss? Kan någon annan än vi själva ha svaren...?
Tänk va lätt om det nu fanns en högre makt som satt inne med svaren och allt man behövde var att tro tillräckligt mycket och då fick man hjälp med alla svåra vägval.
Tänk vad lätt om allt man behövde var att tro. Men vad händer när all tro försvinner? Vad händer när hoppet lämnar en? Hur får vi tillbaka det eller är det för alltid borta?