..:ointressant:..
Jag vill skriva av mig men finner ej min bok...
Jag vill låta min penna glöda mot det blanka pappret men pappret kan ej finnas bland flyttröran...
Men vilken tur då att teknologin finns, men vågar jag blotta mig så som jag gör när jag låter pennan glöda?
Vågar jag?
Rädslan är en farlig känsla, den kan få dig göra dumma saker.
Rädslan kan plötsligt ta över dig.
Det är rädslan som får mig drömma om att fly allting, det är rädslan som håller mig tillbaka.
Håller mig tillbaka från att leva...
Men är det egentligen rädslan som skyddar mig från att göra någonting jag hade ångrat?
Men varför låter då rädslan mig göra dumt?
Är det för att värre väntar?!?!
Berättar egentligen rädslan att det är dax att dra mig ur?
Tankar snurrar....
Är allt detta bara så fel från start?!?
Musiken strömmar "lägg din hand mot min kind, visa mig vägen. Kommer du ihåg den? Känns så skönt att komma hem för när du ser mig blir du lycklig"
Meningen pratar...
Tänk att komma hem och veta att du blir lycklig av att det är jag som kliver över tröskeln.
Tänk om det aldrig kommer att ske....
Tänk om just det aldrig händer igen.
Tänk om jag haft min chans, tänk tänk tänk.
Än en gång tar rädslan över mig och tankarna spirar.
Fan ge dig iväg! Låt mig leva! Låt mig känna! Låt mig tro, tro för en stund även om jag vet att det inte är för alltid.
Låt mig....
Låt mig vara lycklig lite utan att du tar över mig.
Lycka?
Ja jisses, den tiden kanske är förbi.
Men varför får han leta, känna, vara lycklig?
Varför får då inte jag??
Tankarna snurrar....
Mini kan fortsätta länge....
Men nu är det dax att sluta....
Ödet får bestämma så följer jag med på resan, jag har väl inget annat val.
Men inte ska man vara bitter för det, alla vet ju hur ordspråket går. "Efter lugnet kommer stormen" då borde ju även lugnet komma tillbaka när stormen lagt sig.
"efter regn kommer solsken"
//Mini
